Det har gått några dagar sen Prince gick bort på tok för tidigt och jag har känt ett behov av att skriva om min relation till honom och vad han har betytt för mig. Det har visserligen redan skrivits hur mycket som helst i både tidningar och fb-statusar men det här är min blogg och därför tar jag mig rätten att skriva eftersom hans plötsliga död och "vår" historia ihop har malt i mitt huvud sen dess. Jag känner mig uppriktigt sorgsen. Så till er som inte pallar att läsa ännu ett blödigt inlägg om Prince som dryper av nostalgi är det en bra idé att sluta läsa här.
Jag var femton år gammal när Prince kom in i mitt liv. Jag och min bror Felix gick och såg Purple Rain på dåvarande Filmstaden som då låg i hörnet Mäster Samuelsgatan/Regeringsgatan. Jag visste inte mycket om Prince innan dess men både jag och Felix blev totalt knockade av den här filmen. Det var nog det närmaste en religiös upplevelse någon av oss någonsin kommit. Vi var helt chockade av den musikaliska käftsmäll som vi just fått. Efter det blev vi Princefierade. Vi köpte allt med Prince och lus-lyssnade på varenda skiva och varenda b-sida från från början till slut som gick att få tag på. Vi gick på varenda konsert, första gången 1986 på Hovet som var en helt oförglömlig upplevelse och sen hela tre gånger på Sign O´ times turnén när han var i Stockholm 1987. Vi köpte bootlegs och spelade sönder varenda spår. Vår gemensamma skivsamling växte och kom att innefatta Prince skyddslingar som Wendy & Lisa, Sheila E, Jill Jones mfl. Jag och brorsan som innan dess hade haft en ganska bråkig syskonrelation kom nära varandra tack vare Prince och fick ett gemensamt intresse i kärleken till musiken som verkligen förde oss samman.
Musiken blev en slags tröst i det tonårshelvete som jag gick igenom på ett personligt plan och jag fann tröst i Prince texter och melodier och lyckades dagdrömma mig in i en värld där jag stod ut. Jag åkte till och med som utbytesstudent till USA med någon slags hemlig tonårsdröm om att jag skulle hamna i Minneapolis och komma nära Prince. Tyvärr blev det inte så utan jag landade i stället mitt i bibelbältets Missouri där man inte dyrkade Prince på samma sätt som jag, ganska långt ifrån det till och med. Min plan om göra en egen liten avstickare till Minneapolis med buss föll tyvärr ganska direkt när det visade sig att min amerikanska värdfamilj knappt lät mig gå ut på kvällarna själv men drömmen levde vidare under hela mitt USA-år.
1988 under Prince "Love sexy tour" såg jag och Felix båda de fullkomligt magiska konserterna och som ett mirakel kände min äldsta bror Måns en kille på Prince skivbolag och han lyckades fixa in oss på efterfesten i Spegelsalen på Grand hotel. Vi var båda fruktansvärt nervösa och jag visste in i det sista inte ens om jag skulle våga följa med. Men till slut tog jag mod till mig och gick. Prince satt som en kung i Spegelsalen som på en tron med hela sitt band runt sig och tog emot gästerna på kungligt vis. På darriga ben stod vi i en kö av gäster och till slut var det min och Felix tur att hälsa. Jag lyckades klämma fram ett "thank you for a great concert" tror jag och jag minns inte riktigt vad han sa tillbaka men det var väl typ ett tyst "thank you" om ens det. Sen var det över och vi gick vidare bland gästerna. Hela kvällen stod jag och försökte samla mod till att gå fram en gång till med förhoppningen att jag då skulle säga något mer intelligent men lyckades bara uppbringa kaxighet nog att gå fram och prata med saxofonisten Eric Leeds. Därefter fick jag något slags storhetsvansinne och den då sjuttonåriga nörd-musik-Moa bjöd upp Simply Reds sångare Mick Hucknell på dansgolvet som blev så paff att han tackade ja och dansade med mig en stund.
Även om jag inte följde Prince musik lika slaviskt under 2000-talet så har hans låtar alltid funnits med mig och jag hade ynnesten att få se honom en sista gång när han spelade på Skeppsholmen på Stockholms Music & Arts-festival 2013. Han var lika jävla briljant som han alltid har varit och jag kände inte igen mig i de dissande recensionerna som kom dagen efter. Okej, jag kanske var lite partisk. Men ändå. Det var Prince för fan.
När dödsbeskedet kom spenderade jag kvällen på Youtube med att se om Lovesexy konserten från Dortmund. Det var som om ingen tid hade gått. Hela konserten satt som inbränd i kroppen och huvudet från 1988 och jag visste exakt när nästa beat skulle komma och varenda övergång och nummer var lika klart som då. Herregud vilken jävla galning han var. Vilket geni.
Det känns konstigt att sörja en person som man inte känner. Det är ju en envägsrelation med någon som liksom har letat sig in i ens hjärta och vars musik varit en följeslagare från trasig tonårssjäl och upp i vuxen ålder.
Nu är jag snart 47 år och jag kommer lyssna vidare.
Tack för allt Prince <3
